“Christofer Elghs gripande och ibland snudd på primalskrikssåriga reaktion kring Norma Jeane Baker, alias Marilyn Monroe. Mot en fond av illrött ljus formad till något som både kan föra tankarna till rosor och blodgenomströmmade hjärnvindlingar gestaltas, med utgångspunkt i Baker/Monroes desillusionerade text om svårigheten med att vara uppriktig och sann i en värld av lögner, hennes på många sätt tragiska öde. Musikaliskt rör vi oss från en långsam inledning med spröda klockklanger, stråkdrag över slagverk och summertonsblås rakt in i en luftkonditionerad mardröm av hetsigt pilande klanger och plötsliga tystnader, skarpa som pistolskott.”
Anders Lundqvist, Norrbottenskuriren
